Som alla ni håriga och varmblodade homo sapiens vet så släpptes ju Diablo 3 i dagarna och släppet var minst sagt efterlängtat. Jag själv har längtat nåt så in i bängen efter spelet som enligt uppgift ska vara ännu bättre än tvåan som kom för typ tre fotbollsVM sen. Jag ansökte om ledighet från jobbet för flera månader sen bara för att få vara med när det händer, där det händer. Folk som känner mig vet precis hur mycket jag längtat och suktat efter det här släppet och jag har ärligt talat inte riktigt kunnat smälta det ännu. Min lycka är gjord.
Alltså, bara känslan av att få riva av plasten runt spelet, öppna upp fodralet och känna den där underbara doften av ett hett, nytt och länge efterlängtat spel får mig att bli alldeles varm i brallan. Jävlar vad häftigt. Ungjävlarna på julafton när den skäggige saten kommer in, släng er i väggen. Det här är på riktigt!
Och på fredag kommer nästa stora orgasm…Max Payne 3. Satan vad tufft.
I dagens Metro hade de ett reportage om att de ska följa 3 kändisar som ska träna enligt någon ny träningsmetod. Sen ska vi läsare få följa deras fantastiska framsteg när de går ner i vikt och får en mycket smäckrare kropp. Hade jag tuggat på något när jag läste skiten hade jag antagligen satt det i halsen. Vad i helvete är det för jävla smörja de skriver? Jag tänkte här nedan gå igenom mina egna synpunkter angående detta reportage.
Först och främst använder de ordet kändisar. När jag tänker på ordet kändisar tänker jag faanimig inte på de där tre jävla tomtarna de har valt ut. En tvprofil, en radiopratare och en uppblåst blondinbimbo som skriver en blogg. Okej tvprofilen vet man ju vem det är iaf då hans program ibland kanske går att titta på men de andra två…
En radiopratare i Rix Fm vid namn Pippi Schulz som tror hon är rolig och jobbar på en radiostation som består av endast reklam men med kortare inslag av sk populärmusik. Populärmusik vet ju alla vad det är, Erik Saade, Danny och hon som vann melodifestivalen. Hon säger 3 ord, reklam i 10 minuter, kör en Dannylåt, reklam 10 minuter, säger 2 ord, reklam i 10 minuter, kör samma Dannylåt, reklam i 10 minuter osv. Jävlar, ditt jobb är sjukt imponerande.
Den sista personen är en bloggare och mode”expert” på Metro. Vad har hon gjort för att förtjäna titeln kändis? blir man kändis för att man läser en modetidning från USA, skriver om texten, letar efter liknande kläder i svenska butiker och lägger upp bilder på kläderna och skriver till lite text om att nu i vår är det ett måste att ha neonlila utsvängda jeans, en skinnkeps och en Ramonestshirt? Ja enligt Metro är man det tydligen för då är man inne och har en perfekt rockig look för våren. Att kläderna ser förjävliga ut att ha på sig skiter hon väl i för just det här har väl nån hjärndöd och talanglös dokusåpakändis i NY haft på sig när hon gick ut med soporna någon dag. Och just för att hon har en Ramonestischa på sig, som bloggaren antagligen måste googla sig fram till för att vet vilka det är, så är det plötsligt den nya rockiga stilen inför våren. Jävla pajas. Bara att slänga upp lite bilder på fula jävla kläder som kostar lika mycket som Etiopiens BNP och sen översätta lite text om att det är ett måste inför säsongen gör väl för faan inte henne till kändis. Hon får säkert pröjs av affärerna som säljer skiten oxå bara för att hennes text kommer få alla små jävla lättlurade fjortisbrudar att köpa skiten och tro att de är “inne”.
En annan sak som stör mig med hela upplägget är att dom hela tiden kommer att ha en personlig tränare som hjälper dem med träning o käk och annat. Det är väl ingen konst att kunna gå ner i vikt om man har en PT som bestämmer allt åt en hela tiden. En PT som vanliga människor som oss kanske skulle ha råd med en gång varannan månad. Gör ett reportage om vanliga människor istället som inte har de pengarna som de här sk kändisarna har. För att göra det ännu värre har alla tre sk kändisar helt normala kroppar och behöver knappast gå ner i vikt heller.
Jag vet att inlägget kanske inte är det mest nyanserade eller fantastiska jag skrivit och det innehåller säkert en massa luckor och annat skit men jag kände bara att jag behövde skriva av mig. Det jag störde mig på mest var att de använder ordet kändisar om dessa tre personer. Tanken med hela reportaget är ju faktiskt bra men välj då tre vanliga personer som behöver gå ner i vikt och komma i form och välj inte tre sk kändisar som har all tid i världen att träna en massa om dagarna.
Faan vad jag verkligen längtar efter att få följa kändisarnas väg till en bättre kropp… eller inte.
Jag hade tänkt att börja mitt första inlägg här på nästan en månad med att skriva något fyndigt som svar på ellis senaste inläggsrubrik (läs här) om hur min morgon hade varit. Men eftersom jag ibland faktiskt lyckas tänka efter innan jag gör något så fick jag efter en lång fundering en svag känsla av att elli inte riktigt menade mig där i sin rubrik utan det var mera som en slags offentlig fråga till alla sina läsare. Och eftersom elli.nu har en betydligt större läsarskara än vad min oansenliga blogg har så vore det konstigt om hon skulle ha menat just mig där. Dessutom har inte min morgon varit så speciellt spännande alls. Vaknade som vanligt av att mina tre väckarklockor drog igång och min vana trogen låg jag kvar alldeles lagom länge för att få bråttom till tunnelbanan. Men under mina morgonrutiner innan ytterdörren drogs igen hann jag iaf med att koka lite ägg och pussa Hannah. Jag hann även med att klä på mig om nu nån fyndig jävel skulle få för sig att låtsas vara rolig .
Men nog med blaj om det nu.
Jag har varit riktigt kass på att uppdatera min blogg den senaste tiden men jag verkar inte ha varit ensam om det iaf. Även mannen, som verkar blogga och youtuba mer än han jobbar på jobbet, Albert verkade ha haft bloggtorka innan han för nån vecka sen satte igång och skriva sina ibland ytterst märkliga inlägg. Men även elli har haft en torka på sin blogg innan hon för ett antal dagar sen fick tumjäveln ur och började printa ner sina innersta tankar om allt möjligt som är mer eller mindre spännande saker, väldigt ofta läsvärt och roligt, iaf så länge det inte handlar om dataspel som jag tycker är ungefär lika roligt att läsa om som att luppinspektera en betongvägg.
Idag är det i varje fall fredag och det är helvetiskt skönt. Inte för att veckan varit speciellt överdrivet jobbig utan mer för att jag imorgon slipper gå upp så in i helvete tidigt. Imorrn bitti lär jag dock vakna med en passiv fylla då Hannah ska ut och slå runt med gamla arbetskamrater ikväll och hon har varnat för att det brukar bli blöta kvällar då hon är ute med dem. Vi får se vilken tid kära Hannah behagar vingla in i natt , huvudsaker är att hon har en riktigt roligt kväll. Men att vakna med en passiv fylla gör inte så mycket för då kanske min egna fylla kommer slå in lite tidigare på lördagskvällen och då lär den bli betydligt billigare än annars.
Nu får det räcka för den här stunden. Jag önskar er alla en riktigt trevlig helg. Sup lugnt och använd kondom.
Henrik Linder är en mästare på att hitta riktigt usla filmer för oss att avnjuta när jag är på besök och trots att han denna gång hade hittat filmer som med ett otränat öga kan tyckas vara riktigt usla så är dom i våra ögon klart underhållande filmer som är mer än sevärda. I avdelningen kultfilmer hade han till denna gång hittat en i obskyra skräckfilmskretsar riktig kultrulle med en svensk gammal Robinsonprogramledare i huvudrollen.
Scorched heat: Filmen handlar om Eric och Steve som under barndomen var kamrater i skolan men som hämnd mot en lärare råkade ta död på honom och även anlägga en brand i huset. Det kom aldrig fram att dom var skyldiga och pojkarna gick vidare i livet. Steve som i filmen spelas av en ung Harald Treutiger med fluffigt hår, bor i Dallas med sin fru när han en dag får ett brev från Eric. I brevet beskriver Eric att han är på gränsen till nervsammanbrott och hotar att avslöja att det var dom som mördade läraren. Steve som precis var på väg att åka till Bahamas, eller nåt, drar med sig frugan och åker hem till Sverige.
I Sverige börjar alla tre se syner och en illusion av en brännskadad varelse i huset där de bor och till slut vet dom inte vad som är vad och vad som är illusion eller verklighet. För att komma till rätta med det hela bestämmer Eric för att de måste bränna ner resten av huset som finns kvar. Men kommer de överleva? Ute vid huset har även ett kriminellt otroligt trovärdigt gäng bosatt sig och då är de aldrig säkra. Filmens final tar plats ute vid det halvt nerbrända huset och är bland de svettigaste slut jag någonsin sett på film.
Scorched heat innehåller verkligen allt en skräckfilm behöver med onda brända varelser, tuffa poliser, biljakter, spöken, tjuvar, hårdkokta mc-gäng som bor i gamla källare, illusioner och död. Men kanske det mest tuffa med hela filmen är att dom pratar engelska hela tiden och det låter trovärdigt dessutom. Harald eller Harold som han heter i filmens eftertexter är en jävligt mästerlig skådespelare.
Den här filmen är faktiskt ett måste för alla som älskar film och skräckfilm i synnerhet.
Filmen kom 1987 och var tänkt som en svensk storfilm inom skräckfilmsgenren som de hade tänkt lansera utomlands men av någon outgrundlig anledning så totalsågades den av rescensenter i hela landet och nu är den tyvärr nästan bortglömd. Det engelska talet och konversationerna är inte de minsta krystade utan låter otroligt bra hela tiden.
Against the dark: Som de flesta av oss är, men tyvärr få vågar erkänna, så är jag en Steven Seagalfantast utan dess like. Jag och Linder är två av de få i världen som vågar gå ut med att vi avgudar Steven som en gud, och då menar jag det. Steven Seagal är Gud. Visst har han kanske tappat lite de senaste åren och väger väl en sisådär 30 pannor mer nu än han gjorde i exempelvis kritikersuccén Dödsmärkt men han är fortfarande en sjuhelvetes skådespelare med kvaliteter som de Niro, Pacino, Streep och alla andra kända skådespelare skulle dö för.
Against the dark är en film från 2009 där han för första gången, iaf vad jag vet, får hugga ner zombies. Och som han gör det.
Exakt vad det är som har hänt i historien innan filmen börjar är höljt i dunkel men det vi vet är att en stad eller större område av USA är attackerat av zombies som självklart måste dö. Ett fåtal människor är fortfarande kvar i staden och försöker ta sig ut. Men gatorna är farliga och därför håller sig många gömda i hus tills de kan ta sig ut och fly. Steven och hans grupp av skinnrocksförsedda fighters med svärd och huggblad fästa på armarna har som uppdrag att rädda de sista människorna och döda så många zombies som möjligt och de går från hus till hus. I filmen får vi parallellt följa en grupp människor i ett hus och Stevens grupp som hugger sig fram genom natten.
Egentligen är det där hela handlingen tills man i filmen får veta att en galen kapten eller löjtnant eller vad han nu är vill bomba staden för att på så sätt döda alla zombies som finns kvar. Sjävklart finns det en rådgivare till militären som vill avvakta för att Stevens grupp ska hinna i säkerhet först. Men kommer de att hinna rädda människorna och ta sig i säkerhet innan militären tröttnat och börjat bomba? ja det är den stora frågan i filmen och man sitter som på nålar hela tiden.
Rådgivaren är tillsammans med Steven och en av hans medhjälpare, som ser ut som en blandning av the Rock och Dogge Doggelito, filmens behållningar. Tyvärr gör aldrig alla tre en scen ihop men trots deras övertygande rollprestationer där Steven självklart är bäst kommer inte filmen upp i någon högre klass.
Anton som var gästavnjutare till filmen tyckte den var riktigt usel men så vågar han heller inte gå ut offentligt med sin kärlek och beundran för Steven. Själv tycker jag inte att den hör till någon av Stevens höjdarrullar i hans i övrigt fantastiska filmbibliotek men Steven e ju ändå Steven och för en Steven Seagalfantast och en älskare av ruskigt hårdkokt action är den självklart ett måste.
Linder tycker att jag borde skriva ner ett par kortare rescensioner om de filmerna vi avnjöt i förra veckan när jag var på återbesök i byn Karlstad. Eftersom jag vanligtvis är en hyvens grabb som oftast försöker vara mina kamrater till lags så kommer här rescentionerna.
Storfilmerna det gäller är: Two-headed shark attack, Against the dark, kultrullen Scorched Heat och Pistol whipped. Det kommer även en liten rescension om filmen Psychomania som jag själv avnjöt på det otroligt moderna tåget från typ mellankrigstiden som bajs-SJ lyckats skaka fram till hemresan.
Eftersom jag är väldigt mån om mina läsare och vill ge dem bästa möjliga läsupplevelse kommer jag därför att dela upp rescensionerna i 5 olika blogginlägg. Här kommer första!
Two-headed shark attack: Filmen har en fantastisk rollista, med karaktärsskådespelare och på gränsen till Oscarsnominerade Carmen Electra och Hulk Hogans dotter Brooke Hogan i huvudrollerna, och utspelar sig på en båt någonstans där det är varmt och det finns hajar. Redan innan filmen var jag och Linder uppspelta och taggade till tusen. Våra förväntningar låg på höjder som motsvarar de man hade som knatte innan den feta gubben med skägg kom på julaftonen. Jag menar, bara namnet säger ju att filmen lär bli lysande. Därför vill jag nu att innan du läser resten av rescensionen läser namnet på filmen två gånger till. Först en gång på vanligt sätt och sen en gång sakta. Riktigt sug åt dig namnet och känn efter. Låt namnet Two-headed shark attack liksom ligga kvar på tungan och smaka på det, vad tänker du? hur känner du? är du exalterad. Visst funderar du redan nu på att skrika fuck off till chefen, älskarinnan/älskaren, läraren, morsan, frugan eller vart faan du är och bara rusa iväg och inhandla filmen? Så känner i alla fall jag nu och jag har ändå sett filmen en gång.
Redan i första scenen på filmen förstår man åt vilket håll detta kommer barka. Två brudar som gör varsin fantastisk rollprestation på vattenskidor i knappt en minut blir uppätna av det tvåhövdade vattenmonstret i en av filmens starkaste scener. Men de djupa scenerna är inte slut där, men det återkommer jag till.
Filmens stora handling kretsar kring en stor grupp strandraggare och storbystade brudar som tillsammans med en lärare, en läkare och lite båtbesättning åker båt för att lära sig något. Plötsligt fastnar en död haj i båtens propeller som då självklart går sönder och båten blir fast ute på öppet hav. Efter en stund börjar vattenmonstret att attackera båten och folket ombord beslutar sig för att ta en gummibåt in till en liten ö i närheten. Väl på ön som tidigare var en bebodd ö finner de flera ej fungerande motorbåtar som de duktiga studenterna självklart lyckas laga, vapen och en stor tunna bensin.
Two-headed shark attackfilmen följer sedan invanda manusspår om idiotiska ungdomar som är otroligt trovärdiga men ändå så puckade att man blir mörkrädd. Men filmen lyckas trots det få med väldigt starka och ångestladdade sidospår. Vem får inte en tår i ögat när den bystiga Brook Hogan berättar om när hon var ung och var med om en traumatisk hajsituation och därefter aldrig vågat bada, men som nu vill ut på havet och trotsa sin rädsla och hur kan man inte bli rörd av den barbröstade ynglingen som tillsammans med två tjejer har en otroligt motiverad hångeltrekant i vattenbrynet. Den scenen är inte bara stark utan den för verkligen filmens handling vidare på ett annorlunda men ångestfyllt sätt.
Två andra väldigt starka scener i filmen står filmens stora stjärna Carmen Electra för. Till saken ska sägas att hon inte bara gör sin roll som läkare otroligt trovärdigt men hon är även en mästare på att göra meningsfulla saker i filmen. I den första otroligt starka scenen hon gör så ligger hon och solar och drar handen genom håret en miljon gånger samtidigt som kameran zoomar in hennes kropp. Otroligt djup scen som visades i korta stunder mellan scener från ön där studenterna blev attackerade av monstret. Balansen mellan hennes scenspråk när hon solar och de blodiga scenerna vid ön är helt magnifik. Där fick verkligen regissören till det otroligt bra. Carmens andra starka scen kom mot slutet av filmen när hon och studenternas lärare stod och hånglade på ön i vetskapen om att ön höll på att gå under och att de vilken sekund som helst skulle dö. Kyssen var otroligt laddad och deras djupa känslor för varann kom verkligen fram under den korta sekvensen innan monstret hoppade upp från havet och åt upp dem i båda munnarna. Deras otroliga samspel som ett par är otroligt trots att det först i eftertexterna som du förstår att de var ett par i filmen. Scenen var inte bara actionfylld och modern utan även otroligt vacker.
Filmen är otroligt sevärd och skådespelarna gör fantastiska rollprestationer rakt igenom och om denna filmen inte är Oscarsnominerad nästa år är det en skandal av Watergateklass.
Om du nu mot förmodan fortfarande inte har köpt filmen än så skulle jag råda dig att ringa 1177 där du kan få hjälp.
I mitt hyllningsinlägg till min vän Filip, aka Jönköpings störste hunk, så blev det lite fel i texten. Felen beror inte på hunken själv och inte heller på mig även om man kan tro att det var mitt minne som svek mig. Felet beror helt och hållet på att wordpress ändrade orden jag skrev i texten till de felaktiga som just nu står i inlägget som ni kan läsa här.
Första felet är att det var en cider och inte en öl jag råkade hälla ut över hunkens rygg på första nollningsfesten.
Andra felet är att det självklart var en halvskraltig Mazda 626 och inget annat som hunken och hans sambo Maria ägde.
Så, är du nöjd nu Filip? det var ju faktiskt inte mitt fel så jag tycker du borde skicka ett brev till wordpress och klaga
Om ni någon gång leker mästerkockar och använder er av röd habanero som ni strimlar i maten håll fingrarna från näsan efteråt. Helvete vad det bränner. Ögonen visste jag att man skulle hålla klövarna borta från men ingen hade ju nämnt näsan.
.
